Himmelseende
Fan. Var nära. Så jäkla nära att se ljuset. Ljuet på andra sidan. Fucking NANGIALA! Nu kunde jag lika gärna varit död.
Jo. Det var så att idag när jag satt på bussen påväg hem från skolan, så kände jag hur det stack till som fan in the heart, alltså.
Och det fortsatte ända tills jag skulle gå av. Sen när jag i all smärta hade klivit av bussjävlen, så höll jag på att ramla, ni vet så som gamlingar gör när dom får hjärtinfarkter?!
Men jag tänkte, att här kan jag ju inte ramla och dö. Ska jag dö så blir det i mitt hus.
Så jag hasade mig hem, och hade så sjukt ont, att jag när jag väl kom in i huset så bara faller jag typ ihop och orkade inte ställa mig upp eller någonting. Jävligt läskigt. Sen så låg jag där i några minuter och trodde på allvar att jag var påväg att förintas.
Sen så kom jag ju på, att ska jag dö så måste jag ju fan förvarna mammsen (måste ju va skysst!) så jag ringde henne och sa att nu, nu är det slut! Mitt hjärta håller på att döda mig, och min lever är söndersupen.
Hon fattade ingenting, trodde väl att jag var hög eller något.
Men så fick jag ur mig, att vill hon se sin dotter alive, the last time, så är det ett ypperligt tillfälle nu. Och några minuter senare kom hon.
Jag låg på vardagsrumsgolvet och grämde mig. Kved som en fågelunge. Har du ont i magen eller något? Frågade hon på ett jävligt nonchalant sätt.
Jag blev förbannad. Så jag ställde mig upp och frågade va fan hon trodde.
Här ligger man, döende, med ett hjärta som snart ska stanna, med en fucking lever så sönderkörd som hos en gammel-farfar, och så frågar hon om jag har ont i magen? Vad är det för fråga?
Fast antagligen så kan jag inte haft så ont i hjärtat om jag nu blev så pigg att jag helt plötsligt hade orken att ställa mig upp och skälla ut min mor. Så, hjärtfel kan det fan inte ha varit.
Men något måste det ha vart.
Det gör ju inte ont längre... eller jag har ju typ ögoninflamation/pollen och hosta. Men det sitter inte vid hjärtat.
Aja. DÅ gjorde det ont allafall. Så Då var det också väldans synd om mig. Vare sig det var en påbörjad hjärtinfark, eller bara lite oro i bröstet, så var det ett livs-moment.
Jag såg fan nästan Nangiala.
Kanske var det bara den där jävla pollenallegin, eller nått annat fel.
Möjligen psyk-fel?
Jo. Det var så att idag när jag satt på bussen påväg hem från skolan, så kände jag hur det stack till som fan in the heart, alltså.
Och det fortsatte ända tills jag skulle gå av. Sen när jag i all smärta hade klivit av bussjävlen, så höll jag på att ramla, ni vet så som gamlingar gör när dom får hjärtinfarkter?!
Men jag tänkte, att här kan jag ju inte ramla och dö. Ska jag dö så blir det i mitt hus.
Så jag hasade mig hem, och hade så sjukt ont, att jag när jag väl kom in i huset så bara faller jag typ ihop och orkade inte ställa mig upp eller någonting. Jävligt läskigt. Sen så låg jag där i några minuter och trodde på allvar att jag var påväg att förintas.
Sen så kom jag ju på, att ska jag dö så måste jag ju fan förvarna mammsen (måste ju va skysst!) så jag ringde henne och sa att nu, nu är det slut! Mitt hjärta håller på att döda mig, och min lever är söndersupen.
Hon fattade ingenting, trodde väl att jag var hög eller något.
Men så fick jag ur mig, att vill hon se sin dotter alive, the last time, så är det ett ypperligt tillfälle nu. Och några minuter senare kom hon.
Jag låg på vardagsrumsgolvet och grämde mig. Kved som en fågelunge. Har du ont i magen eller något? Frågade hon på ett jävligt nonchalant sätt.
Jag blev förbannad. Så jag ställde mig upp och frågade va fan hon trodde.
Här ligger man, döende, med ett hjärta som snart ska stanna, med en fucking lever så sönderkörd som hos en gammel-farfar, och så frågar hon om jag har ont i magen? Vad är det för fråga?
Fast antagligen så kan jag inte haft så ont i hjärtat om jag nu blev så pigg att jag helt plötsligt hade orken att ställa mig upp och skälla ut min mor. Så, hjärtfel kan det fan inte ha varit.
Men något måste det ha vart.
Det gör ju inte ont längre... eller jag har ju typ ögoninflamation/pollen och hosta. Men det sitter inte vid hjärtat.
Aja. DÅ gjorde det ont allafall. Så Då var det också väldans synd om mig. Vare sig det var en påbörjad hjärtinfark, eller bara lite oro i bröstet, så var det ett livs-moment.
Jag såg fan nästan Nangiala.
Kanske var det bara den där jävla pollenallegin, eller nått annat fel.
Möjligen psyk-fel?
Kommentarer
Trackback
