Min morfi.
Nu du lilla morfar, så fick du världens finaste begravning. Så fin du kunde få. Tror nog att du är mäkta stolt över dina anhöriga, så fint som vi gjorde för dig, det var du väl värd. Du fick till och med sol på din dag. Kunde det ha blivit finare?
Nu är det jobbigaste gjort. Eller är det nu det jobbiga börjar? I vilket fall som helst, så känns det så bra att veta att du ändå finns här mitt i bland oss, vare sig det är i fysiskt tillstånd eller inte. Du kommer alltid att finnas här bland oss. Så levande med din glädje.
Tack för allt du gjort för oss. Tack för att du är du.
Och visst tycker du att jag är duktig morfar, som sjöng för dig i kyrkan, även fast världens största klump av gråt satt lite för långt upp i halsen. Jag kämpade på ändå, och sjöng bara för dig.
Du borde vara stolt.
Jag vet att du är det.
Så som vi är över dig.
Oviktigt
facebook
dieter
ironi
komplex
pengar
krav
bloggar
rasism
finns det något som känns mer oviktigt och skitigare än just de?
vill inte ha de. vill aldrig mer se de ytligheterna igen.
livet är för kort för att slösa tid på skit.
och ändå handlar säkert nittio procent av bara sveriges befolknings liv, om just det.
Ni är lurade.
I ur och skur tar vi oss genom livet, på dess krokiga väg
Grått
smått
rått
sått
ått
fått
regn
Det blåser.
Livet är orättvist. Man tar så mycket för givet. Jag tar, eller tog så mycket för givet. Livet som ju alltid varit en självklarhet (mer eller mindre) var det inte längre. Döden kom så väldigt nära, och knackade på. Tog en av oss, en av mig. Döden tog ifrån mig och min familj en människa som skulle få leva ett tag till. Vi som hade sett en annan ordning framför oss. Ja livets ordning hade vi snyggt och prydligt ställt upp på led, i tur och ordning. Fört kommer du, sen du och sen du och allra sist du. Jag tycker till och med att det vore naturligare att jag gick före dig! Miss Ego Universum skulle ju kunnat gå före. Utan tvekan! Jag är ju bara kvar för er skull, fattar ni väl. För jag klarar mig så bra utan mig. Men det vore ju moraliskt fel att ta slut på något så ungt, ellerhur?! Och föresten så ska jag ge det en chans. En chans till. Många chanser till föresten, pucko. Jag ska leva tills jag blir 100 ju. Men skit i det nu.
Det känns både hopplöst, vackert, svart och vemodigt. Igår kväll ställde jag ett ny-framkallat foto i klara fina färger på dig, på mitt nattduksbord. Jag sa godnatt lilla morfar, och släckte sen min lampa. Jag somnade snabbt och sov tungt. Men under hela natten var jag glad. Kände någon slags hoppfullhet jag inte känt på länge. Jag drömde att du kom tillbaka. Att du var gladare än någonsin och att allt ont bara släppte. Det var som om mina axlar blev fria från all börda denna död har gjort med mig. Med oss alla. Kände mig till och med glad i morse när jag vaknade. För jag trodde så innerligt att du hade kommit tillbaka. Men det som påminde mig om sanningen, var fotografiet jag hade vid sidan om sängen på dig. För ärligt talat så hade vi inte framkallat den där bilden så snabbt, ja om det inte vore för att du gick och dog.
Jag trodde inte att någon annans död skulle ta såhär mycket på mig. Men nu vet jag, och tar inte längre livet för givet.
Jag åker inte bil utan säkerhetsbälte, om man säger så.
Jag vet ingenting om morgondagen, och jag vet än mindre något om dagen efter morgondagen. Det ända jag vet, är att allt plötsligt kan ta slut. Vare sig det är imorgon eller i övermorgon, så kan jag inte påverka det nu. Och det främsta jag måste göra för att det ska bli värdigt, är att ta hand om de som står mig allra närmast. För jag vill inte ha missat något eller kunna ångra något om det där som plötsligt kan hända skulle inträffa någon eller mig själv. Alla ska veta att jag gjort mitt bästa och yttersta för de.
