Att bli med rullator ?
Att bli gammal kan inte vara kul. Tror man får en sorts ångest, dödsångest typ. Det är som att vara på en skit rolig fest som börjar närma sig småtimmarna; man vet att det inte är långt kvar, och man vill för allt i världen stanna kvar även fast det egentligen är slut. På efterfesten ligger de flesta däckade i soffan, badkaret eller på golvet. Det är bara du som ligger eller sitter med halv-öppna ögon, och känner en ångest över varför du inte tog vara på tiden bättre. Du tänker att tiden gick alldeles för snabbt och du bara levde förbi den. Du känner att du gott kan dricka mer..
Jag tror att det är samma sak. Eller, inte samma sak är det ju inte, men kanske samma känsla eller något.
Varför jag tänkte på detta var inte för att jag har någon dödsångest eller ålders-noja (det vore konstigt isåfall) utan för att jag träffar jävligt gamla människor nästan varje dag, och jag har fått det mer klart för mig att man verkligen blir gammal på riktigt. Jag har aldrig fattat det, att det kommer att hända mig också! Låter nog konstigt, men det är så långt fram i tiden, att det blir overkligt för mig. Sen när man får det svart på vitt, så stannar man till och tänker att fan, jag är ju också människa. Precis som dom.
Kanske är det för att jag alltid sett mig som det minsta lilla barnet på jorden, för att jag är så liten (både fysiskt och psykiskt!) och så jävla töntig. Det är också kuuul. Jag kommer aldrig att bli vuxen mentalt. Hoppas jag allafall! Det verkar tråkigt att ha tråkiga tankar i huvudet om sånt som inte är viktigt om 100 år.
Men alla fall, lite tänkte jag till igår om det där med att bli tant. Hur fan ska det se ut? När jag blir tant? Stackars.
Lika bra att leva nu då. Så man slipper rullator och allt tjafs om 50 år. Och det där med att vara nykterist i detta liv, det verkar ju helt idiotiskt om man nu ändå ska ligga under jorden för evigt efter denna fest, denna livs-långa fest. DÅ kan man gott och väl vara nykterist suga på jorden..
Jag hade så himla många tankar som svischade runt i huvudet igår kväll, och det var käraste Ankan som blev offer att tvingas lyssna på dom tyvärr. Men fan värt att tänka på allafall, ellerhur!?
/Ewelina
