nu driver jag med dig
En kall dag blev det idag ju. En kall dag. Fast solen har gjort sitt, för den lös upp allting. Den gjorde mig glad den lös ända in till det djupaste i mig. Den gjorde att jag lös som solen själv. Även fast jag var tvungen att spruta in Havrix-gift i min egna kropp så berördes jag inte det minsta. Ska man resa till ett land som Egypten så måste man injeksera Havrix. Det har min mamma sagt.
Även fast jag gått och oroat mig för det lilla sticket en spruta kan innebära, så har jag varit glad idag.
Jag är alltid glad. För det mesta. Min kärlek till mig själv går fan igenom det mesta. Endast sårande ord kan få mig till tårar. Häftigt va.
Är man egoist och en scitzofren egenkär människa så är man. Men det är Du också. Mohaha
På tal om inatt. Vilket inte var på tal, förrän jag fick det på tal nu; så sov jag hur bra som helst. Jag hann tänka: juste, nu bytte jag aldrig sängkläder! Sen somnade jag. Det var skönt att somna. Och skönt att inte drömma för en gångs skull. Jag drömmer ofta om saker som är konstiga. Det är lite jobbigt. Jag blir lite rädd. Lite rädd för mig själv.
Working class hero. Den låten är ju himla mysig. Den låten var himla bra. Den texten är bra, och låten har tyvärr blivit en tjatig jävel för mig. Vet inte hur många gånger vi har repat den nu. Vet inte hur många gånger jag sjungit den så jävla bra, och vet inte hur många gånger jag förstått att den bara kan bli bra dom första gångerna man sjunger den. Jag gillar det inte. Jag gillar inte att slita ut och tjata sönder något bra, något som bara måste få vara. Färskt?
En uttjatad version är inte en bra version. Måste släppa låten ett tag. Den ska få ligga på min hatthylla tills höstlovet tagit slut. Inte för att jag har en hatthylla. Men ändå.
Man brukar ju säga så. Ordspråk du vet.
Jag har druckit en kopp te. Nu är jag inne på andra koppen, kaffe alltså. Jag har ätit frusna, kalla jordgubbar. Dom var goda och nu är dom borta. Slut, för dom är inne i mig faktiskt. I min egna lilla mage.
Jag hör en liten röst som skriker åt mig nu. Den vill att jag ska sluta skriva ner sjuka tankar till offentligheten. I bloggen. Till dig, som du kan läsa.
Jag tror att den egentligen menar att jag ska studera musik. Japp. Det är precis vad jag borde göra.
Tror föresten att det är jag själv som inser det. Ingen konstig "röst" i mitt inre. För helt psyko är man väl inte?
/Ewelina
Även fast jag gått och oroat mig för det lilla sticket en spruta kan innebära, så har jag varit glad idag.
Jag är alltid glad. För det mesta. Min kärlek till mig själv går fan igenom det mesta. Endast sårande ord kan få mig till tårar. Häftigt va.
Är man egoist och en scitzofren egenkär människa så är man. Men det är Du också. Mohaha
På tal om inatt. Vilket inte var på tal, förrän jag fick det på tal nu; så sov jag hur bra som helst. Jag hann tänka: juste, nu bytte jag aldrig sängkläder! Sen somnade jag. Det var skönt att somna. Och skönt att inte drömma för en gångs skull. Jag drömmer ofta om saker som är konstiga. Det är lite jobbigt. Jag blir lite rädd. Lite rädd för mig själv.
Working class hero. Den låten är ju himla mysig. Den låten var himla bra. Den texten är bra, och låten har tyvärr blivit en tjatig jävel för mig. Vet inte hur många gånger vi har repat den nu. Vet inte hur många gånger jag sjungit den så jävla bra, och vet inte hur många gånger jag förstått att den bara kan bli bra dom första gångerna man sjunger den. Jag gillar det inte. Jag gillar inte att slita ut och tjata sönder något bra, något som bara måste få vara. Färskt?
En uttjatad version är inte en bra version. Måste släppa låten ett tag. Den ska få ligga på min hatthylla tills höstlovet tagit slut. Inte för att jag har en hatthylla. Men ändå.
Man brukar ju säga så. Ordspråk du vet.
Jag har druckit en kopp te. Nu är jag inne på andra koppen, kaffe alltså. Jag har ätit frusna, kalla jordgubbar. Dom var goda och nu är dom borta. Slut, för dom är inne i mig faktiskt. I min egna lilla mage.
Jag hör en liten röst som skriker åt mig nu. Den vill att jag ska sluta skriva ner sjuka tankar till offentligheten. I bloggen. Till dig, som du kan läsa.
Jag tror att den egentligen menar att jag ska studera musik. Japp. Det är precis vad jag borde göra.
Tror föresten att det är jag själv som inser det. Ingen konstig "röst" i mitt inre. För helt psyko är man väl inte?
/Ewelina
Kommentarer
Trackback
