Gratitude is the key to happiness

Men jag är inte skyldig er att skylta inför hela världen, vad som föregår i världens centrum. Fantasins centrum, hjärnan. Jag är inte stolt nog att tala om för dig med sanna ord, varför detta händer. Det ska jag aldrig göra, och du ska alltid tjata på mig. Att du undrar varför, hur och hur fan gick det till, angår ingen annan, än den som äger det sjukaste av fantasier. En värld fylld av stora svart-vita färger, där grå-skalan inte äns existerar. Allt eller inget, som man kan beskriva det. Just det, allt eller inget. Med hundra procent vinnar-instinkt och målmedvetenhet, nästan en överdrivet rakryggad linje, ungefär nästan som hybris. Att man som ensam liten människa i en stor stor värld, skulle styras så starkt av tankar som är så dominerande att det är helt sjukt, är obeskrivligt. Samtidigt som man räds av det, är man ändå så fascinerad över hur stor makt de svart-vita-allt-eller-inget-tankarna faktiskt har. Man är som två. En är lika med två. En som sätter alla regler och en som gör som reglerna säger. Skulle man mot förmodan bryta mot någon regel, så får du en käftsmäll som du länge ska känna smärtan av. Den ska svida, så att du sent ska komma ihåg att man inte gör som man vill. Att leva i denna värld, fylld med färger och skalor och vilda tankar om allt som inte existerar på jorden, är som att leva i en sån där såpbubbla man lekte med när man var liten. Jag antar allafall att det är så det känns, för det är som ett vakum och hölje runt omkring en. Som en osynlig mur som inte låter andra komma för nära in på den bara kroppen. Mycket bra, då allt är under kontroll, säger den delen som sätter reglerna. Mycket bra, så kan man fortsätta som man gör, säger densamma. Att människor är konstiga, är inget nytt. Människan är den knäppaste varelse som lever på denna planet. Och du skulle aldrig sluta förvånas över hur mycket olika tillstånd en människa kan uppleva. En hjärna är så liten, men rymmer så mycket makt att du inte kan förstå det. Jag springer en mil. Jag springer två mil, och sen springer jag tre. Beredd på att aldrig få stanna. För det sa världens centrum åt mig att göra. Hjärnan som var sådär liten, du vet. Och jag gör som den säger, så jag slipper den där ilande smärtan, på min fula rosa kind. Smällen och smärtan, som även kallas Ångest.