Gratitude is the key to happiness

Nej. Det skulle jag inte, då jag inte är en elak människa.

Människor som inte mår bra, drar sig automatiskt undan - omedvetet, och vill helst bara vara ifred, vara med sig själv och slippa "alla andra som lägger sig i och bara förstör".

Jag hade väldigt många kompisar förut, många som jag kunde ringa till, många som ringde till mig. Under resans gång, till där jag är idag, så är det inte längre så. Men jag har några tåliga jävlar till kompisar, de som håller ut, håller med och kämpar emot ens dåliga sidor, dom som hänger med i ur och skur. De som inte ger sig även om jag faktiskt betett mig som skit och bara tagit de för givet vissa gånger. Jag antar att det är just de kompisarna som har varit de ända riktiga och som även är något att ha. Och visst fan ringer jag inte de varje dag - långt ifrån! De ringer inte mig heller varje dag. Men, skillnaden med dessa få männikskor är den, att skulle jag ringa Nu, så skulle man inte märka någon skillnad, dom skulle inte döma mig för att jag hållt mig borta i en evighet. De skulle låta glada och tycka att det skulle vara kul att ses. Det vet jag. Jag har inte många kompisar, inte såna kompisar. De är fyra stycken. Och de fyra har jag så mycket hellre livet ut, än hundratals ytligt bekanta som bara lägger märke till om jag färgat håret eller köpt nya skor. Såna man klarar sig utan.

Jag är så glad för att de här människorna finns i mitt liv. Dom är så kloka och bra. Utan några konstigheter alls. Jag gillar det, när människor är sådär enkla och inte så jävla krångliga. Roliga är dom fan också. Vissa har man ju trott skulle vara ens kompis, men sedan inte visat sig vara det. Det kan ha varit allt från oskyldiga kommentarer, till rent svineri, som fått mig att backa tillbaka. Långt tillbaka. Och jag går nog inte framåt till dom igen heller. Folk som varit oärliga och elaka. Jag behöver rakhet och ärlighet. Ingen fummel mummel hit och dit. Prata klarspråk för fan! Och var rolig - Var dig själv och framförallt så ska du vara en trevlig och jävligt snäll människa med självinsikt, där har jag dig! Kompisen i dig. Till mig.

Nu låter jag som en jävligt krävande och dryg människa, det hör jag ju. Men det är inte det jag menar.

Jag har ju som sagt själv varit det där oärliga lilla svinet som någon säkert ville skjuta nackskott på.. Men, man är ju bara människa, och om den människan kan förändra sig, och inte bara säga det, vilket oftast brukar vara tomma ord, utan att man bevisar för sina nära att man är beredd att ta tag i skiten. Då är man nog en ganska bra kompis ändå tror jag. Då har man visat att man kan offra något, ta sig an och våga lite. Våga ge. Så jävla viktigt ord det där; Ge.