Gratitude is the key to happiness

Så låter det idag, bland oss lite yngre.

Och med skräck i huvet, låter vi då bli. Vi tiger hellre och säger inte ett endaste litet ord om hur man mår, för det värsta som kan hända, är ju att vi faktiskt blir kallade för emo. Och Då jävlar är det illa!!

Vet du vad jag har lust med. Jag har lust att kalla alla idioter som säger sådär, för just - omogna. Okunniga och patetiska är dom. Eller du, om du känner igen dig i detta. Hur kan man? Hur kan man sjunka så lågt att man kommenterar en annans sorg på det nonchalanta sättet, för något så kort och innehållslöst som emo? Isåfall är jag gärna ett litet emo-barn, om det är såhär man är då.

Jag skär mig inte i mina handleder. Jag sitter inte på mitt rum med en svart lugg som täcker nästan hela ansiktet och lyssnar på typisk emo-musik. (Om det nu finns sådan?) Jag tänker istället våga stå för mänskligheten. Tycker du att det är speciellt mänskligt att gå runt med ett leende på läpparna varje timme, varje minut och varje liten sekund? Nej jag tänkte väl det. Jag tänkte väl också, att det inte är så speciellt mänskligt att vara glad varenda stund på dygnet. Vet du, jag tänker vara ärlig nu. Mest för min egen skull faktiskt. Att vara ledsen ibland, att må lite sämre än vanligt, är hur normalt som helst. Och absolut inte något vi ska gå runt och hyssja med. Så länge man inte vill det, såklart. Jag vill inte bli dömd på ett negativt sätt, bara för att jag är inne i en liten svacka. En svacka som jag håller på att fixa, håller på att sy igen liksom. A fucking fas! Det tar tid, för det är en jäkla process. Och i den här processen så ingår det att få gråta lite här, och gråta lite där. Det är läkande, och det är ju läkt jag vill bli. Att just jag mår dåligt är väl inte så konstigt? Jag har ju inte fått säga förut att jag mår dåligt, det har ju känts så förbjudet. Allt för att inte bli kallad för emo, baby. Och talar man inte om för någon hur man mår, så blir det faktiskt så mycket värre. Det jag vet idag, är att det är okej att få gråta lite. Skrika också, jävlar vad jag kan skrika du. Högt! Så det hörs! Det bästa med hela må-dåligt-processen är erkännandet. "Jag mår dåligt." "Jag vill må bra". "Kan du hjälpa mig?". Att be om hjälp. Det är det svåraste, känsligaste, starkaste (ja, jag har alltid velat klara mig själv och aldrig tyckt att jag behöver någon hjälp - "jag är ju så stark. Inte är det synd om mig heller. Jag klarar mig, jag är inte värd den där hjälpen, låt mig va nu") och modigaste jag någonsin gjort. Tror att det kommer stärka mig jätte mycket. Jag har aldrig tyckt att jag behöver prata med någon - jag har ju alltid haft mig själv att dela allt med, Jätte effektivt också! Och framförallt så har jag aldrig vågat prata med någon om mina problem. Det har alltid funnits en jävla spärr. En spärr som säger "Stopp" så fort det börjar gå för nära inpå. Det är knepigt det där, men nu ser jag lite ljus allafall. Det är skönt.

Vad jag framförallt vill säga till dig nu, är att det är okej att man inte alltid är på topp. Det är omöjligt! Kan du inte må lite dåligt ibland, så tror jag heller inte att du kan låta dig må bra fullt ut. Det gäller att acceptera och erkänna för sig själv hur det är, och inte försöka gömma sig bakom något. Det är då det börjar gro små frön i dig, som tillslut växer alldeles för mycket. Då blir man ledsen. Våga se sanningen och verkligheten som den faktiskt är, var realistisk och försköna inte din situation till något den inte är. Då ljuger du för dig själv, och därmed så tappar du respekten för dig också. Det är viktigt det där, med respekt och så. Jag är den viktigaste i mitt liv, du är den viktigaste i ditt liv.

Fan. Det får bli ett annat kapitel känner jag, det där med värdet av respekten till sig själv. Jäkligt viktigt är det. Okej, jag skriver på lite då. Bara för min egen skull. ;)

Jag har som sagt aldrig låtit någon komma för nära inpå mig och mina tankar. Har man frågat hur jag mår, så har jag utan att tänka sagt; ja, men jag mår fint! Jätte bra är det, hur bra som helst! Och ler gör jag då också. Ler utav bara fan. "Så, nu ser du hur välmående jag är! När jag LER SÅHÄR JÄVLA MYCKET! SER DU NU, HUR BRAAA JAG MÅR???!! INTE?? NEJ, MEN DÅ LEER JAG VÄL LITE MEEEER DÅ!". Du vet, jag såg ju ut som han Skurt du vet, den där figuren med jätte mun! Allt för att inte lysa igenom, allt för att överbevisa för den jag talade med, att här. Här är det bara gött! Vet du vad jag gjorde samtidigt mot mig själv då - undermedvetet såklart: Jag trampade på hela min stolthet, dödade mig själv så jävla sakta man kan döda. Långsamt. Att trampa på sig själv är det värsta du kan göra. Att inte vara ärlig mot sig själv är lika illa det. För inte fan mådde jag sådär bra, att jag behövde se ut som Skurt heller? Jo, såklart var jag glad ibland, men inte såå glad..

Det jag menar är, att när man hela tiden maler på och maler på med sina må-bra-fraser, så tappar man sig själv där någonstans på vägen. Man tappar allt från sig själv. Och väldigt egocentrisk blir man också. Jo eftersom du har fullt upp med att polera din yta så den skiner till hundra procent hela tiden, då blir man väldigt sluten också. Jag släppte inte in någon till mig. Inte äns den jag var tillsammans med. Inte äns den jag faktiskt var kär i, visste det allra viktigaste om mig. Det är vare sig snällt mot honom, eller mot mig. All respekt bara blåser bort, sakta med säkert. Jag vet nu, här idag, varför mina förhållanden bara blev skit. Ja tyvärr så blev dom ju det. Jag kunde inte riktigt släppa in den personen som faktiskt Ville veta saker. Jag var för sluten för det. Tänkte att, det är väl ingen idé att jag börjar tjaffsa om det nu, börjar prata liksom. Det hade jag ju aldrig gjort förut, så varför skulle jag göra det nu? Sen var det tack och hej då. Helt slut. Borta. Sen var jag ensam igen. Skönt tyckte jag dock, men det var bara skönt för att slippa dela med mig av allt det mörka. Jag är glad att jag lärt mig det här nu. Att jag lärt mig detta mönster. Jag vet att man måste prata med den man är tillsammans med. Annars går det rakt åt helvete. Jag håller för övrigt på att lära mig prata. Det går bra, tack. Jag vet att jag är värd den respekten av mig själv. Jag lär mig att acceptera allting som det är. Blotta mig lite, öppna upp och fräscha upp de dammigaste av hörn som finns där inne. Du vet, lätta på hjärtat. Det är skönt. Nästan skönare än sex. (Allt som jag håller på med nu är för övrigt skönare än sex; springa, prata och så vidare). Tror dock att det är det, eftersom jag aldrig tidigare har gjort det. Och nu vet du allt om mig också, härligt va?! Hoppas du framför allt vet, att jag inte vill bli kallad för ett så enkelt ord som emo, bara för att jag har känslor. Jag är en jävla känslomänniska, som skulle kunna prata i timmar om detta nu. Lite depressiv sådär, men det är okej. Bara vi lär oss att hantera skiten.