Gratitude is the key to happiness

Jag kom och tänka lite på en sak för ett tag sedan; hur mitt liv hade varit om inte spegeln fanns. Om den inte existerade över huvud taget. Hur hade jag då levt mitt liv? Det låter säkert hur ytligt och töntigt som helst, men va fan. Helt ärligt, hur mycket har inte spegelbilden påverkat jordens befolkning? Tänk om det var så att den inte fanns, spegeln då, och att man var helt tvungen att lita på sig själv - och andra. Sig själv för att man helt enkelt inte skulle kunna se hur man såg ut, och på de andra för att man tvungen att se igenom hur folk tolkade en. Ett utseende säger ju så mycket - eller lite. En jätte stor fråga tror jag.

Spegeln har, för väldigt många tror jag, förstört så jävla mycket. Spegelbilden, självbilden. Ytan av skalet. Jag kanske bara talar för mig själv nu egentligen, men jag har ändå en känsla av att den sätter så mycket konstiga tankar i verk när man väl ställer sig närmare och kollar. Eller så har det bara att göra med hur ens egna självbild ser ut, den i huvudet menar jag då. Att det kanske inte spelar någon roll hur spegelbilden ser ut, utan att skadan redan är skedd om man börjar spekulera i sin egen spegelbild..

För mig är detta en ganska stor fråga. För vem ska man tro på? Tycker jag att jag är ful när jag ser mig själv, och sedan mår dåligt över det, måste det då vara så det är? Ja det är ju såklart en smaksak om vad jag anser är snyggt , men hade då inte den där förbannade spegeln funnits, så skulle jag inte behöva ha detta problem. Då skulle folk vara tvungna att tala om för mig hur jag ser ut, och jag är nästan säker att även den ärligaste av människor skulle säga ungefär åttionio procent positiva saker om mitt utseende. För den största fienden och den största rivalen och den största boven i hela detta drama, är jag själv. Bara jag själv är den som granskar mig mest. Sen kan man ju spekulera lite i hur viktigt det är med utseende och så vidare, men det är inte riktigt det jag talar om. Det är nog mest hur svårt det är att bara älska sig själv, precis som man är skapt. Att gilla läget. Jävligt lätt för vissa, och jävligt svårt för andra.

Då kan vi ju dra den enkla slutsatsen, att problemet egentligen inte ligger hos spegeln, och dess existens. Ellerhur, utan huvudproblemet ligger ju hos mig själv, eller i mitt huvud. Kanske lika bra att bli vän med det där uppe istället, så slipper man gå runt och undra vem idioten som uppfann spegeln är..

Jag har väl nog inte så mycket problem med spegeln, jag tycker nog rätt mycket om det jag ser he he. Men så har det ju inte alltid varit, och sånt där skiftar också väldigt mycket dag till dag. Jag vet också att detta är ett stort problem för så många. Det är fasiken sorgligt, hur utseendet ska ha så stor betydelse överallt idag. Sjukt tycker jag att det är också, och ibland kan jag bli riktigt arg när man läser om hur vissa behandlas, bara för en jäkla yta. Ett fucking skal som man går och bär på, som oftast - jag säger bara oftast, inte har ett skit med hur insidan är. (Nu menar jag inte att yta och innehåll inte spelar med varandra, för det vet jag att det gör - att "mår man bra på insidan, så utstrålar man detsamma på utsidan och så vidare och bla bla bla". Det är för övrigt inte det jag pratar om nu....) Så, nu fick jag det sagt också. Lite grubblerier såhär på kvällskvisten. Nu kan jag nog sova gott inatt, när jag fått ur mig lite tankar om spegeln också. Du behöver inte bry dig så mycket om mina ord, dom är bara mina och har bara med att göra hur jag ser på saker och ting. Så att du inte får för dig att börja argumentera emot mig eller så, för detta är som sagt bara egna åsikter som kommer från mitt lilla hjärta. Så du vet.

Annars, godnatt. För nu ska jag sova. Är trött och ska upp tidigt imorgon.