Livet känns så emo. Sommaren likaså.
Känsligt, var det ja. Otroligt känsligt är allting nu. Nästan för jobbigt, om jag ska vara ärlig mot både dig som nu läser detta, och mot mig själv. Jag brukar inte vilja se verkligheten och den totala sanningen. Tills gränsen är nådd, och jag blir så illa tvungen att se det sanna som faktiskt händer.
Trodde man var kapabel till allt. Trodde man var odödlig och stenhård rakt igenom hjärta som blod. Men fan heller. Stålkvinna är jag så långt ifrån man kan komma nu, visade det sig. Tyvärr tyvärr tyvärr. Måste jag nog säga. Fucking jävla kuk tyvärr.
Att just mitt liv skulle bli så emotionellt under vissa perioder, vem fan kunde tro något så fruktansvärt? Och att just den vackraste årstiden i hela världen - Sommaren, skulle få falla offer för denna sorts känsla, är ju bara så tråkigt. Du vet, "man ska vara så jäkla happy nu när det är sommar och sol, förstår du. Annars är du grå och tråkig och Jävligt TORR och GRÅ igen". Visst håller du med?
Och att lilla Evelina faktiskt tackar nej till alla dessa rosé-picnickar, vem skulle tro någonting sådant? Är hon deppig eller vad?
Ja, eller vad annars? Svaret är, att jag har lagt mig nu. Lagt mig på bordet, och inväntar den hjälp som ska serveras sådär proffsigt. Det var dags nu, sa de. Alldeles för dags. Såhär till sommaren, så du kan springa runt och vara sådär happy som alla andra, nästa sommar. Genuint happy, alltså. Så sa de. Och jag gör inget som helst motstånd, utan bara tar emot. Så svag som jag är nu, så kan jag inget annat är att ta emot. Du vet, man orkar inte säga något annat än Ja. Så är det.
Och jag väljer att skriva om det här, så officiellt och dumt det bara går. Men du vet ju faktiskt inte riktigt vad det handlar om, så ingen skada skulle väl kunna bli skedd av lite tomma ord från ett för fullt hjärta?
"Inget ont för något gott med sig" ska jag få lära mig nu. Hoppas denna behandling hjälper mig ur denna situation, som hållit i sig så länge. För länge. Till och med jag börjar tycka lite synd om mig själv nu. Är det verkligen såhär livet skulle bli, för lilla jävla jag?
/Evelina
Kommentarer
Trackback
