Sen satt jag där och drack mitt vatten och kollade upp på himlen. I min stol satt jag. Utanför mitt hus.
..Och allt var ju helt plötsligt så vackert. Eftersom jag suttit ute hela dagen i solen, så hade solen också lämnat efter lite färg på min kropp. Efter gårdagens grubbel över allt och ingenting, så fick jag känslan av glädje när jag insåg att det är sommar nu. Och jag behöver inte vara "happy" och över-energisk tjugofyra sju, om jag så inte känner för det. Det var då jag blev det. Inte onödigt glad, utan härligt lugn och nöjd bara. Som att all press bara rann av mig på en liten sekund, och jag kunde för en stund bara sitta ner och slappna av medan jag såg solen långsamt gå ner för ikväll.
Det är såna stunder jag tycker så mycket om. När jag på riktigt kan känna att jag faktiskt trivs att närvara på denna jord. Jag vet att det låter så fult och töntigt. Bortskämt låter det kanske också, eftersom jag "inte har något att klaga på". Men vet du. Det vet du ingenting om vad jag har att klaga på. Bara något så o märkvärdigt som själva existensen, är lagom nog för mig att börja ifrågasätta.. Jag har också vissa stunder haft skäl att tycka att detta överflöd vi lever i, gör allafall mig till en osäker individ..
Nog om det.
Och tillbaka till stunden då jag kände mig sådär tillfreds.
Sådana ögonblick kommer lite då och då. Det är också vid sådana ögonblick jag till och med kan tycka att det är värt all mödan. Att den lyckan som kanske varar i 30 minuter, är värd allt slit och släng och helvetets jävla skit-kuk som annars är i vardagen. 30 minuter, som ger mig... Ingenting egentligen, mer än en skön känsla som inte går att riktigt beskriva, om du inte är mig, vill säga. Lyckan kostar ingenting, men är heller inte gratis. Det är det som är så knepigt här i livet. Man får verkligen vända upp och ner på saker och ting, för att finna det man behöver. Jag behövde det mer än någonsin nu ikväll, då fick jag det lite grann också.
Det var betalningen till mig. Tror det var som en lycko-check som skickades till mig, efter all skit som tidigare skickats så snabbt, rakt in och direkt till min lilla lilla hjärna.
Hoppas jag sitter så imorgon kväll också. Dricker lite av mitt vatten, och kikar lite upp på en blå himmel utan att egentligen veta varför. Och plötsligt bli överfylld av en rörande känsla, att jag faktiskt kan leva, bara jag vill. Och vill, vill jag ju. Frågan är väl bara hur?
/Evelina
Kommentarer
Trackback
