The worst and best week of my life
Första veckan på Idun avklarad. Känner mig helt.. lost.
Pendlar ständigt mellan äcklig ångest och härliga lyckorus. Ångest för att detta är en sån stor förändring för mig; den största jag någonsin gör/kommer att göra. Lyckorus, för att jag vet att jag verkligen är påväg. Det är häftigt. Men samtidigt en stor rädsla. Att hoppa ut, utan att veta om vingarna verkligen klarar av den starka motvinden, är läskigt.
Att våga, är det jobbigaste. Att våga våga. Våga se vad som händer och inte händer.
Jag har hamnat på ett underbart ställe. I en alldeles underbar grupp, med människor som jag nu har träffat i fyra långa, intensiva dagar. Människor som känns så naturliga, att man skulle tro att vi kännt varann hur länge som helst. Inte för att vi vet allt om varandra, såklart. Men för att vi allihopa pratar så öppet och skuld/skam-löst om det innersta och största problemet som hindrar oss alla att leva ett obegrensat liv.
Vi vet allihopa vad vi går igenom, vad rädslan är och handlar om. Vi vet att vägen dit har en jävlig uppförsbacke, men som ju längre tiden går, kommer få mer och mer nedförsbackar..
Vi vet vad vi pratar om när vi pratar om alla dessa rädslor.
Att vara på Idun är som att vara i en fristad. Kravlöst och himmelskt nästan. Visst är det jobbigt stundvis där med, men en behandling sker ju inte smärtfritt. Annars hade man ju inte behövt den. Det vet ju ni som har varit hos tandläkaren och måste laga en tand.. Men ni vet också, att borrar man bara, fixar lite och lagar den där onda tanden som gör att du inte riktigt kan tugga utan att det ilar till något så fruktansvärt, så är det ändå mödan värt. Bara du kan tugga normalt igen!
Man måste bara ta steget att våga gå emot rädslan. Öva öva öva på att vara i det onda. Att vara i den jobbigaste känslan i världen, är det ända som hjälper om man vill bli fri från det till slut.
Man kan aldrig springa milen på 30 minuter för första gången. Tränar man, ja kanske för vissa i flera år, så kommer man till slut att uppnå det. Det gäller att vara motiverad, tro på sig själv och framförallt; vilja.
Tänk att det ska vara så jäkla lätt att säga all denna självklarhet. Man vet ju hur allt hänger i hop, hur man ska göra. Det svåraste är ju att bara göra det.
Fasar över de kommande hemmaveckorna dock. Vill faktiskt bara vara där. I tryggheten, där man slipper oroa sig. Hoppas jag kan tygla mig nu, när jag är tvungen att ta ansvar helt på egen hand. Jag måste, jag vill, jag kan.
Kommentarer
Postat av: Becka.
När det kommer jobbiga stunder, se tillbaka på det du har skrivit nu och försök känna den vilja du kände när du skrev det. Även om det kommer att bli jobbigt så vet du ju att det inte är så långt kvar tills du ska till Idun igen. En vecka, två veckor, vad är det av ett helt liv? Det är bara att ge järnet och skita i att ångesten kommer. Du vann mot den under Idunveckan, då VET du ju att du kan vinna mot den.
Vi hörs snart hoppas jag! Kram
Postat av: Evelina
rebecka: Tack för att du är så klok!!
Kramar
Trackback
