Gratitude is the key to happiness

Gårdagen var ju bara så kul, nu kan det bara bli ännu bättre, ser jätte mycket fram emot kvällens spelning på Broder Tuck!

Nu är det inte många dagar kvar tills vi åker till Budapest, på måndag ju. Det har vi liksom längtat och sett fram emot från ettan haha, så om vi är taggade? Fan, till tusen!

SL igår föresten.. Fan vad dom kan ställa till det! Redan i Märsta började helvetet. Vi skulle vara i skolan vid 16-tiden, så jag tog en lite tidigare buss för att vara i god tid. Men, då skulle såklart inte tåget gå överhuvudtaget, så ersättningsbussar skulle komma. Ja, det gjorde det också. En. Med viss överdrift var det ju 1000 pers som stod och trampade och blev bara surarde och surare över att de skickar en jäkla buss när det är så många som väntar. Så efter ca. 50 min kommer det en till, och jag trängde mig fram genom det stora folkmassan för att få en ledig plats i bussen. Tur som jag hade (även om jag blev knuffad från höger och vänster) så kom jag faktiskt på den. Man fylls verkligen av ett slags lyckorus när man lyckas med sånt haha, det är verkligen konkurrens när det handlar om såna här grejer. (vilket speedar på min "vinnarinstinkt" rätt mycket...)

Allafall, det körde oss till Rosersberg, där jag också stötte på Marcus. Tur, då får man allafall sällskap i irritationen. Efter en viss väntan och tjafs hit och dit om det överhuvudtaget skulle komma ett tåg, så tuffade det tillslut in ett tåg på perrongen. Yes tänkte vi!

Det skulle dock bara åka till Häggvik, så tanken var ju att ta bussen till skolan därifrån.

Vi insåg ganska snabbt att det skulle bli en lång väntan på bussar även där, med alla dessa människor. Så vi gick helt enkelt därifrån till skolan. Inte så långt kan man ju tycka, bara en station med tåget. Inte äns en minut tar det. Men har man klackskor och en proppfylld och tung jävla bag med sig på ena axeln, så kan ja lova det att det tärde rejält på min stackars rygg.

Vet inte hur lång tid det tog att gå, men vi kom allafall fram! Det var också en härlig känsla när vi såg skolans fasad bakom massa villor och träd.

Så en liten Sollentuna-guide fick vi ju på köpet. Ofrivilligt i och för sig, men va fan. Det finns ju alltid de som har de värre..

Man blir ganska otaggad när det är så mycket strul och skit med tågen. Men när vi väl var på plats och började rodda upp på scenen, så kom det taggande ruset tillbaka som en blixt från klar himmel. Underbart!

Konserten blev också detsamma. Som sagt, det var en sjukt rolig kväll.

Efter spelningen ville de andra gå till O'Learys och ta "en" öl, men jag dissade faktiskt det. Jag var så jäkla trött och med vetskapen att det är fredag idag, lördag imorgon då vi båda kvällarna har spelning inne i stan, så lär jag ju kunna ta igen det jag kanske missade igår kväll. Lätt att jag gör.

När vi är i Budapest lär det ju heller inte bli tidiga kvällar. Så, jag sparade mig helt enkelt.