Gratitude is the key to happiness

För igår var jag på topp, precis som under hela veckan. Jag var glad, pigg och allt var frid och fröjd liksom. På bussen hem från skolan igår satt jag och två kompisar från klassen och pratade lite om hur tråkigt och jobbigt det skulle vara att bli sjuk, sådär riktigt sjuk - antingen magsjuk eller helt sängliggandes med feber och allt..

Trodde jag ja.

För helvetet började redan på kvällen, efter att jag och mamma hade varit ute på en liten promenad och satt och skulle se på Let's dance. Helt plötsligt när jag satt där i fotöljen, så var det fan inge kul längre. Mina ögon kunde knappt hålla sig öppna, kroppen kändes helt matt och slut, och en äckligt konstig känsla spred sig i hela kroppen. Jag började frysa, samtidigt som jag var alldeles varm. Fan. Feber.

Det var bara att gå till sängen med andra ord. Vad ska man göra när man inte orkar något annat?

Så idag har jag inte gjort mycket. Det är så störande, för jag är en sån människa som verkligen inte bara kan ligga på rygg och inte göra någonting. Även fast man inte orkar något annat så blir jag totalt rastlös, irriterad och störd över att solen skiner som aldrig förr och tankarna flödar i huvudet om vad man skulle kunna göra..

En annan klurig sak med feber, är ju att man inte riktigt vet var man har den. Ena stunden är man så trött och seg och slut att man inte vet vart fan man ska ta vägen. Fryser också. Till att i nästa stund bli en aning piggare, och helt plötsligt tro att man är frisk nu och att man kan göra allt det där man inte kunde innan.

Den fällan gick ju jag i tyvärr idag klockan 13:41. Jag fick en sån där "frisk-känning". Fick för mig att nu skulle den där sköna promenaden sitta fint, lite frisk luft i solen kan ju knappast vara en fara för hälsan, även om man inte är på topp.

Det var det inte heller, jag gick sakta. Tyvärr gick jag långt också, och på hemvägen kom sjuk-känslan tillbaka som en tsunamivåg, och jag höll nästan på att svimma. Jätte jobbigt var det. Så när jag väl kom hem igen, så föll jag rakt ner i sängen och rörde mig inte ur fläcken på en väldigt lång stund. Jag somnade helt enkelt. När jag vaknade var jag så varm att jag blev rädd. The end is close, tänkte jag.

Men så drack jag en kopp te, och det blev lite bättre.

Nu ska jag sova. För jag orkar inte anstränga mig mer, fingrarna hänger inte riktigt med på tangenterna.. Godnatt.

Såhär glad och pigg är jag inte nu. Även om man så skulle önska.. :(