Konsten att fylla de blanka sidorna.
Jag ser ju livet som en bok. Helt rakt upp och ner, en bok. En tom bok med tomma, blanka, vita sidor som ska fyllas med text i olika kapitel. Layouten, textformatet och texttyp får man själv bestämma. Men att veta hur man vill ha det, är inte alltid lätt. Men man har all möjlighet i världen, att själv få bestämma..
Ska jag ha en stilig framsida, med kursiv Titel och fet undertext? Och ska jag då fylla hela den boken med raka sidor, formellt skrivet, och inga slarviga felskrivningar ute i marginalen? Ska den vara så, enkel men tydlig och sådär lagom tjusig?
Jag kanske väljer en bok med bara VERSALER och UTROPSTECKEN!!! Istället. För blir det inte lite mer effektfullt då, lite mer "lyssna på mig" "här är jag" "men va fan ser ni inte mig??!!". Lite mer så. Lite skrikigt och lite tufft..
Det vore väl coolt.
Eller ännu häftigare, vore väl om jag skrev ett enda ord i fet stil på framsidan, ett ord som liksom skulle beskriva hela innehållet? Det skulle se lite mystiskt men ändå konkret ut. Hmm.
Då skulle läsaren minsann redan efter att ha sett boken, få tolka den lite hur den ville. Och kanske bli förvånad efter några kapitel..
Eller så skiter man i vad läsaren skulle tänka. Vad läsaren skulle tycka om dess innehåll, text, formalia och allt annat också. Man bara kör, med lite kursivt här och lite understruket där.
För mig har det varit lite svårt det där med att välja, i vilken typstil jag vill skriva min bok på. Jag vill ju helst ha litegrann av allt. Eller? Vill jag det? Vad vill jag?
Just precis den frågan har jag ställt mig, inte bara en gång. Snarare hundra. Och har jag fått nått svar? Nja. Både jag och nej. Fast nu börjar jag mer och mer förstå, att det där med typsnitt hit och dit, det kunde inte jag få välja bara pang bom hej vilt. Utan mitt sätt att skriva, har snarare utvecklats mer och mer. Jag har lärt mig så mycket av vad jag tidigare har gjort. Till exempel, så vet jag nu - efter att ha prövat - att jag inte bara vill skriva med undertext. Inte heller bara fett med fet stil. Hellre en blandning av alltihopa. Fast kanske inte på samma gång. Min bok kommer att ha blivit jävligt oregelbunden och färgglad, till en början. I de 17 första kapitlerna, allafall. Sen blir det nog bara beigare och beigeare.
Det ska bli riktigt kul att läsa igenom boken sen, när de förut så blanka sidorna tillslut har fyllts. Det ska bli kul att se, vad poängen egentligen var, you know - when the polett is faller ner.
Jag vet allafall såhär långt, att en skrivstil. Det är ingenting man väljer. Det är något som bara blir. Och försöker man styra sitt sätt att skriva, för att man tror att det är så det ska vara och se ut, så blir det nog en ganska falsk och oäkta bok. Ttråkig också. Innehållet stämmer ju inte överens med författaren. Vem vill läsa en sån bok?
Så länge man inte kör en cover, såklart.
Det är en jäkla konst det där med att fylla blanka sidor.
Kommentarer
Trackback
