Gratitude is the key to happiness

Jag är glad för livet, för jag älskar det så mycket. Jag är ledsen för att livet kan tas i från en så onödigt snabbt. Jag är glad att det börjar bli vår, och jag är glad att det är min födelsedag på söndag. Jag är så jävla jävla ledsen, att min farfar håller på att dra från oss. Jag är så jävla jävla glad att jag hade - precis som min morfar, världens bästa farfar. Jag är så otroligt otroligt ledsen att han inte kan komma på mitt kalas på söndag. Han är inte död. Inte än, men mer svävande mellan liv och död, hopp och förtvivlan kan man nog inte vara så som han är nu.

Nej, han har inte varit sjuk. Det var inte min morfar heller. Han är heller ingen gammal gubbe som sitter och dreglar gröt på ett ålderdomshem någonstans dit ingen vill åka. Det var inte min morfar heller. Min farfar är, precis som min morfar var, mitt i livet och har absolut inte gjort klart sitt här på jorden än.

Ändå ska han behöva våndas, lida och försöka orka bara för att detta hände. Vem som helst kunde ha drabbats, även jag. Men istället blev det min älskade kära lilla farfar som blev den utvalde till sist. Det är fan inte bra att min lilla älskade farmor ska behöva få detta kall över sig. Inte bra alls.

Nej. Nu känns allt sådär meningslöst igen, du vet som i höstas. Skillnaden är att jag vet hur man gör den här gången. Jag vet att det blir ett jävla gråtande och ett äckligt hat mot livets alla orättvisor som isåfall väntas. Jag vet att jag kommer hata det ödet som till slut blev.

Nej. Han är fortfarande inte död.

Inte nu, inte om en timme. Men imorgon så bestäms det, om det blir livets väg han fortfarande får slingra sig igenom hur jobbigt det än blir. Eller om han helt enkelt ska få somna in i det svarta mörka, tysta och lidelseslösa intet. Eller kanske himmelen föresten. Blir det himmelen, så får du snacka med morfar allafall. Han väntar nog på dig kan jag tänka mig. Men blir det livet, så ska du veta att ingen blir gladare än jag. Vi.

Jag älskar livet, men jag hatar den fruktansvärda orättvisan som det även innebär.

Men, så länge det finns liv. Så finns det hopp.

(Vem fan ska jag nu maila tråkiga historier som blir roliga för att dom är så tråkiga, med?????)

Livet är som en skör tråd, råkar man dra lite för hårt så går hela skiten sönder.