Spring för livet om det är dig kärt
Jag är kär. SÅ kär. I endorfiner och kickar. Kicken man får efter ett långt löppass. Fan vad jag älskar att springa. Att svettas. Att pressa på tills man känner sig helt slut, att känna att man inte är slut utan orkar så mycket mer. Man orkar och kan så mycket mer än vad man tror. Som med allt annat.
'
Jag känner mig som mest levande under hård fysisk ansträngning. Att slippa tänka på onödiga saker, som om man skulle springa ifrån verkligheten. Men det gör jag ju inte, för jag är så mycket i verkligheten som det bara går när jag bara får vara, närvarande. Bara vara i nuet, kunna släppa allt annat. Om löpningen kan göra mig närvarande på detta sätt, ja då tänker jag springa många mil till.
Vi är skapade med en hjärna och vi är skapade med en kropp. Hjärnan ska vi tänka med och kroppen ska vi röra oss med. Om man använder kroppen på rätt sätt så kanske hjärnan lär sig att tänka mycket bättre.
Det här är inte bara en liten oskyldig romans, löpningen och jag. Det här är tvättäkta kärlek, som kommer hålla livet ut. Men vi har hållit ihop ett tag nu, så det är nog inga problem. Så de så.
'Kommentarer
Trackback
